Archive for oktober, 2010

Solidaritet och osaklig debatt om integrationspolitiken

oktober 15, 2010

Läser på Magnus Betnérs blogg och dagbok, inlägget ”Vi diskuterar visst integration”. Jag tycker han för en ohederlig argumentation och kommer med många lögner i det inlägget. Intressantare är kommentar nummer två av ”Fredrik”. Fredriks tankar kan jag hålla med om i huvudsak. Jag klipper in kommentaren rakt av i min blogg (har inte tid att gå igenom nu) och hoppas att inte Fredrik misstycker. Fredrik har även en länk till bra analys av debatten. Mycket intressant analys av hur vänstern förstör debatten.

Här är Fredriks kommentar till Magnus Betnér.

Det är lätt att se att hela frågan bottnar i hur vi ska hantera solidaritet, men folk klarar inte av att hantera den här balansgången hur man hjälper så många som möjligt utan att sänka sitt eget skepp. Det är en tidlös fråga men du och dina gelikar tycks tro att vi går in i någon slags ny era där man inte längre behöver lära av andras misstag eller räkna med att godhet kommer att missbrukas. Där man bara behöver leva i framtiden. Du förenklar alldeles för mycket och håller kvar debatten på en ohederlig nivå. Har du någonsin provat gå över på andra sidan staketet och spela djävulens advokat? Vilka mantran pysslar du med själv? Jag försvarade invandringen under 20 år mot rasistiska kommentarer (och det gör jag fortfarande) innan jag började tänka om och tycka att de eventuellt goda effekterna är inte värda priset av de negativa. Jag landar i att de som i början på 80-talet hade dekalen “Inte rasist, men stoppa invandringen nu” i bakrutan på sin bil faktiskt var de klarsynta.

Jag tänker så här: Hur kan man tycka att mångkulturen är den enda vägen att gå, när själva projektet misslyckats i 30 år och de negativa effekterna bara blivit värre? Med projektet menar jag den planlösa flyktingpolitiken som leder till segregation och som ingen tar personligt ansvar för. När ska det bli bra? Om det tex fanns svåra sociala problem med segregation och uppror i Paris förorter på 80-talet, då är det väl ganska korkat om vi sakta men säkert för en politik som ser till att vi får likadana 20 år senare? Är det bara jag som ser detta?

Det talas ju faktiskt mest om den misslyckade integrationspolitiken, inte den lyckade! Hur kan man ha misslyckats om man nu diskuterat detta så mycket, för så dåliga är vi inte, som legat på framkant inom så många områden? Idag har vi alltså en massa “svenskar” som varken delar språk, tradition eller mentalitet, och som absolut inte känner sig som svenskar om man frågar dem. De har sina egna små stater där ute i förorterna, dit vi inte gärna åker numera. Och denna “mångkultur” hejar alltså en massa individer på, och tror är framtiden! Bara för “globalisering” blivit ett inneord. “Det är annorlunda den här gången”.

Projektet mångkultur i Sverige är en väldigt speciell, dum och kraftigt samhällsomvandlande sak, medan mångkulturellt utbyte som spontant uppstående fenomen inom relationer, konst, musik, idrott osv. är något hanterbart och icke-destruktivt som alltid funnits, mer eller mindre. Men kritiserar du “projektet” kommer dina kritiker att blanda ihop allt och komma med argument som att Georg Riedel som skrev musiken till Emil i Lönneberga minsann var judisk/tjeckisk och därför är din helvenska hembygdsidyll en illusion. Det är som sagt två olika saker.

Antirasisterna/Anti-SD-gänget verkar kapabla att blanda ihop korten och tro att det bottnar i en önskan om etnisk renhet, när det i själva verket handlar om hur man rent praktiskt bör hantera sitt samhälle. Om att tänka efter och vara förutseende. Om att inte vara en idiot. Inte vara okunnig om den mänskliga naturen. Inte blunda och hoppas att allt ordnar sig och att någon annan kommer att ta ansvar. Om att inför alla viktiga samhällsfrågor överväga olika alternativ, diskutera dem öppet och noggrant. Försöka välja det klokaste. Tänka som en schackspelare. Det är detta som proteströsterna på SD handlar om, och som jag inbillar mig att de ledande företrädarna för det partiet också står för.

Trots individuella variationer verkar alla överens om att Sverige hade en väldigt homogen befolkning i efterkrigstiden, och gör man då som efter 1980 en plötslig rush mot multi-etnicitet som inte alls är i balans med det rådande samhället, så uppstår ett Vi och Dom. De mängderna och de hastigheterna med vilket detta skett ger inte folk någon möjlighet eller ens önskan om att lära känna varandra.

Annonser